Ibland
21 Oktober 2010 - 22:03
Ibland när jag besöker gården får jag en så stark önskan att stanna kvar där. Krypa ihop i en liten hög i soffan framför brasan med en katt i famnen och bara stanna där för alltid, skyddad från den onda, elaka världen. Stanna och vara trygg, utan bekymmer och oro.
Nu fungerar det ju inte riktigt så. Ingen plats är en skyddad plats och man kan inte leva utan faror, det är inget liv. För den delen är det lika farligt där som någon annanstans; huset kan brinna ned, det kan bli inbrott, urspårade familjegräl, rabiata katter, och vad fan som helst.
Men ändock. Ibland vill jag bara stanna kvar där, framför brasan med katten. Glömma allt. Sitta kvar där för alltid.
Som en staty.
/NN
En touch av höst
20 Oktober 2010 - 17:00
Ack ja. Denna lilla blogg. Jag skriver så många bloggar i mitt huvud, men de når aldrig fram hit. Funderar ibland på att starta en ny, börja om från början, skriva lite mer kontrollerat. Som jag gjorde här, från början. Innan det spårade ur.
Men, tänker jag, den här bloggen har ändå lite själ. Här kan jag bläddra mig igenom mitt mående och tänkande för de senaste tre-fyra åren. Se svängningarna, slå upp de specifika datumen jag minns så väl och läsa hur jag beskrev känslan då. Hur jag satte den på pränt.
Samtidigt gör all denna historia mig lite låst. Jag känner nämligen inte för att skriva något som jag skulle vilja lästes av flera, eftersom jag inte vill att flera ska hitta hit. Om de gör det, visst, då gör de det, men jag tänker inte hjälpa dem på traven. Visst står jag för allt jag skrivit, men jag har både vuxit, förändrats och lagt saker bakom mig. Inte heller har jag någon lust att idag behöva förklara saker jag skrev för tre år sedan, om någon skulle få för sig att rota och hitta något den fastnade för.
Men visst saknar jag det, det här skrivandet. Det är så mycket lättare att sätta saker på print när man har ett givet forum att skriva det i, och det är så mycket mer givande att skriva det när det kan tänkas läsas av andra, utan att det behöver göras det. Jag är lite kluven där också. För det finns så många idioter i världen. Å andra sidan kan de vara roande. Och det finns ju även intelligenta människor. Nåväl.
Jag skriver trots allt bara för min egen skull. Om det får mig att må bra, om det ger mig något. Ibland når jag fram till det där riktigt vackra, texten som flödar fram och är både sång och poesi. Ibland inte. Ibland blir det bara en text, som vilken annan, som säger något och kanske inget alls.
Vad vill jag säga idag? Att jag inte vet. Jag vet väldigt lite. Samtidigt som jag inser i mina ljusa stunder att jag kan vara jävligt bra. Om jag bara bestämmer mig för det. Utan att tänka så mycket. Tyvärr tänker jag alldeles för mycket mest hela tiden, och inget alls ibland. Då blir det som det blir. Klarar ingenting. Är ingenting värd. Och så vidare i all oändlighet. Men jag jobbar på det, när jag får för mig att jag är värd någonting och faktiskt har en istapps chans i helvetet att lyckas.
Då.
Nåja, så har även denna blogg nått sitt slut. För den här gången. För alltid? Det återstår att se.
/NN
Första dagen på resten av livet
23 Augusti 2010 - 11:37
Vissa påstår att det är en positiv mening. Jag vet inte jag, mig ger den mest bara ångest och en avgrundsdjup hopplöshet.
Ty idag är det vardag. Smaka på ordet. Vardag. Varje dag. År in och år ut, med några pauser lite här och där om du har tur.
Och redan idag, redan en minut in på vardagen, kände jag hur jag inte klarar av det. Hur jag började dö en långsam, plågsam kvävningsdöd medan jag försökte muntra upp mig själv med saker som att "det är ju bara fem dagar, sen är det helg". Eller hur. Ja, visst, sen är det helg, men den varar i två dagar för att sedan följas av ännu mera vardag. Vardag, vardag, vardag. Och dessutom - vad är en helg som är omringad av vardag både före och efter? Just det - bara mer vardag, fast på ett annat sätt.
Jag vill inte leva så. Vill bara klippa av kroppspulsådern och gå och dö.
/NN
Att använda sitt eget språk
11 Juli 2010 - 00:23
Jag lyssnar och jag hör. Hur folk försöker tala om det som inte går att tala om. Det som saknar ord för det saknar definition. Sådant som bara är.
Jag hör matematiker tala om det med hjälp av matematiska liknelser. Jag hör lyriker tala om det med hjälp av dikter. Jag hör kompositörer skapa musik om det. Ser konstnärer måla tavlor om det.
Alla tar det språk som står dem närmast och försöker på sitt sätt att beskriva det. Trots att det egentligen inte går. För man kan inte tala om allt. Det finns inte ord till allt.
Något att vara tacksam för, egentligen.
Ty det som resonerar så långt in i ens innersta att det inte går att beskriva, på vilket sätt det än vara månde, är något värdefullt. Värt att vårda och vara rädd om, och kanske ska man inte ens försöka att klä det i ord. Kanske ska man bara låta det vara. Låta det vibrera sådär onämnbart i ens inre. Utan ord, utan beskrivning.
För om man någon gång upplevt det så vet man vad som menas. Och har man inte upplevt det, ja då finns det inga ord, inget språk i världen som kan förklara det för en.
/NN
Kanske
10 Juli 2010 - 03:33
Ibland kväver det mig. Pratet, skratten, trycket. Ljudvolymen som höjs i takt med alkoholintaget. Vad är meningen med allt egentligen? Musiken står mig upp i halsen och kan folk inte bara hålla käften och lägga ned fyllesvamlet?
Självfallet är det mitt val att befinna mig där, i smeten, bland folket. Visst är det så. Och jag går när jag inte orkar längre. När gallan väller upp och lungorna skriker efter luft så försvinner jag bort. För nog för att jag vill och vågar stanna där under ytan längre än jag någonsin kunnat, men när gränsen är nådd är den verkligen nådd. Det finns inget steg över linjen, ingenstans för den extra droppen att ta vägen.
När nog blir nog och alldeles för mycket.
Steg efter steg som för mig bortåt, mot luft och frihet. Varje steg blir plågsammare, gör ondare, då kroppen börjar slappna av och alla muskler som tidigare var spända i kontrollerad samling frigör sig under smärtsamma skrik.
Att slippa ljudet är en befrielse. När trycket lättar och jag kan andas igen.
Ibland får det mig att må illa. Hela alltet. Kanske för att det är så tomt och förutsägbart. Samtidigt som det innehåller ett ton bekännelser och tecken och är oberäkneligt som få saker är.
I mitt innersta och mitt yttersta jag. Ständigt denna kyla. Som kryper in under huden, sprider sig från hjärtat och ut i blodet, tills den genomsyrar allt som är jag. Om jag slutar skaka kanske jag kan skriva. Om jag slutar tänka kanske jag kan andas.
Kanske, kanske det.
/NN
I en mörk natt
10 Juli 2010 - 02:16
Kan du höra tystnaden? Höra ur den vrålar likt en besinningslös efter dig?
Eller dränks den i skratten, skriken, gråten och grälen? Döljs den bakom musiken, skränet och det oändliga tickandet av tusen klockor som förföljer dig?
Kanske är det så.
Tystnaden skriker förtvivlat, däribland allt brus. Bland sjungande syrsor och pipande, skrämda nattdjur väntar den där du går grusvägen fram, ensam i mörkret. Utan att tänka på vart eller varför, bara på att gå. Om ens det. En ensam vandring, utan mål och mening. Om det nu ens kan vara en vandring när det inte är något alls. Bara planlöst.
Tystnaden viskar till mig i natt där jag går i främmande landskap. Bakom mig flimrar ljus och musiken hörs långt i natten, avbruten endast av bullrande skratt och skrik. Men till slut kapitulerar även de envisaste tonerna för tystnaden, och även det ljusaste ljuset upphör att synas.
För tystnaden kan sluka allt. Både vrede och sorg, glädje och lycka. Bara man slutar lyssna tillräckligt länge för att höra den skrika.
/NN
I juni
10 Juni 2010 - 14:05
Jag satt precis och filosoferade lite här. Om sommaren. Det var ett fint inlägg, melankoliskt men vackert, och jag kände att det kanske kunde bli något ordentligt för en gångs skull. Men är det inte meningen så är det inte meningen och självfallet lyckades jag klicka bort det just som jag var på väg att avsluta och publicera.
Rabarbersaften är för söt för att jag ska bli bitter.
En svart hårslinga har lagt sig längs armen. Lite så är det.
/NN
April.
25 April 2010 - 22:15
Foten värker, men det är ingen farlig värk (annat än när jag försöker trycka ned den i mina skor och använda den som färdmedel) Det är snarare en värk som lite lugnt och stillsamt, med sitt säregna bultande likt hjärtslag, säger att jag lever.
Och det är ju inte fel, egentligen. Det kan vara bra att få veta ibland, det där. Att man lever. Trots att det känns som att man gör det kan man ju inte vara säker. Inte alltid.
Men smärta tenderar att vara ett bra tecken. Man lever, alltså känner man. Och smärta är en rätt enkel känsla. Inte alltid angenäm, men enkel. Det är inte så mycket som kan misstolkas i det, inte svårt att hitta ord som beskriver den.
Ajfanvaddetgöronthelvetesjävlaskit brukar fungera rätt bra, till exempel.
Medan jag skriver detta ökar bultandet och smärtan en aning. Antagligen för att jag fokuserar på den. Fotstackarn som kanske förtjänar lite mer sympati från min sida. Nu får den mest utstå spott och spe och skor som inte tillåter svullnad.
Annars dricker jag te.
/NN
Idag
18 Mars 2010 - 22:14
Jag vill gömma mig för världen. Ingenting säga, ingenting förklara, så att jag kan känna mig missförstådd och eländig. Bortglömd och tom.
Trots att det inte är så. Trots att jag inte är det.
Men ibland är det så mycket enklare att bara gå in i sig själv. Sluta det där hårda skalet, blunda och försvinna bort.
När allt är bra fast det inte är det. Fast inget är fel när det är det.
Och jag glömmer det som jag alltid gör. Genom att alltid göra. För någonstans vet jag att det kommer att hända. Det som alltid händer.
Medan jag undrar om jag skjuter upp det oundvikliga, gömmer mig för det. Eller om det helt enkelt är såhär det är just nu. Att det som kommer sen kommer sen. Inte för att jag slutar springa ifrån det utan för att det kommer just då. Att det inte är här nu.
Hur vet man? För om jag stannar kommer det ifatt. Eller så finns det där. Kan man känna medan man springer? Går det att gå? Måste man stanna?
Snön rasar ned från taket. Det är ett öronbedövande dån. Kanske skulle man ställa sig där under. Krossas fysiskt för en gångs skull.
/NN
Händelser
16 Mars 2010 - 00:08
Ibland händer det. Ibland inte. Ibland kanske livet vänder den andra kinden till och låter ett hej som ropats för tidigt passera utan reprimander.
Det händer inte ofta, men det händer. Och när det händer kan man tillåta sig att fröjdas i att det hände. Just för att det händer så sällan.
Det är spännande, det här. Att skriva en blogg efter att ha varit tyst i en månad. Vad ska jag skriva? En detaljerad rapport? En snabbgenomgång? Nej, det struntar jag allt i. Det kanske kommer upp vartnaefter, eller så gör det inte det. Det spelar ingen större roll, faktiskt. Det som skett, det har skett, vatten har runnit under broarna och människor har förändrats. Så är det och så går det.
Nu har jag åtminstone brutit tystnaden, vilket är ett steg i en riktning. Vilken riktning vet jag inte, men det kanske inte spelar någon större roll.
/NN
